endoskopi
vi kom in iallafall. mina emlan hamma var slut ("emlan"=plåster med bedövningssalva på) så jag knallade upp till min avdelning och hämtade ut ett. emlade porten för att kunna använda den sen igen. jag har vägrat i två år. porten är en dosa av silikon vod bröstet. man använder den till medicin så att man slipper sticka sönder armarna. jag hatar den och mina armar är därför sönderstuckna. nu skulle den användas. man satte nålen och allt gick fint. fick lite olustkänsla. jag hatar ju som sagt porten. när man "sätter en nål" betyder det att man sticker in en liten nål rakt in i bröstet, in i dosan. det kan se lite läskigt ut och ibörjan kändes det lite obehagligt. men man vänjer sig. som med allt. dom satte iallafall nålen. allt gick fint. sprutade in koksalt. jag hatar det för det smakar hemskt. (jag minns när jag blev arg på gus för att han påstod att det inte borde smaka äckligt. jag tvingade honom att smaka direkt ur sprutan. det smakade inte äckligt! men jag lovar er, operera in en port och lev ett par år med cancer. sen kommer det att smaka illa för er med)
men sen när dom skulle kolla backflödet (det går nämligen en slang från porten upp i halsen och sen ut i hjärtat. man kan både spruta in medicin och ta ut blod) så funkade det inte. lyft på armarna. hosta. slappna av. allt för att den skulle gå i gång. men icke. istället började det sticka förförligt på halsen. jag fick panik och började gråta. det stack och stack och nej. det gick inte. man fick dra ur nålen igen. och det är det värsta som finns. nästan. det är liksom vakum i porten så man måste ta i för att få ur nålen. (jag har gjort det själv en gång, men det är hemligt för det får inte läkarna låta patienter göra). jag svimmar varje gång man drar ur nålen. sjukt. det fick bli ett stick i armen istället.
doktorerna är alltid fascinerade över att jag hatar porten så mycket. och att jag inte bryr mig om hur många gånger dom sticker mig. men det är jag. ja. jag fick blodförgiftning av porten. vi är inte vänner.
sen skickades jag iallafall ner till endoskopiavdelningen. där låg jag och skämtade med personalen. jag frågade om det var okej att jag kollade på skärmen under tiden undersökningen höll på. dom skrattade och förklarade att dom flesta patienter brukar fråga om det kommer att göra ont. efter det förklarade jag att jag är rätt van vid smärta. men ajg har aldrig sett min mage inifrån. dom skrattade och sa att jag nog inte skulle minnas nått iallafall.
fick bedövningsspray i munnen som smakade pyton. sen satte man på mig någonting grönt i munnen för att jag inte skulle bita sönder slangen. lugnande och droger intriviatiöst och sen var jag borta. jag minns inte och det är lite coolt.
jag ringde pappa och förklarade att jag mådde bra. han kände inte igen min röst. jag trodde att jag ringde sandra. men det gjorde jag inte. jag ringde linus och svamlade. och jag skickade sms till sandra som lika bra kunde vara fylle-sms. jag minns ingenting. sen förklarade jag för mamma att det vore bättre om hon också kunde känna såhär i kroppen, för då kunde vi vara fulla tillsammans. droger tjoho!
nu har jag ont i halsen och är lite skakig. men på det hela taget gick det fint. riktigt fint.
sjukt drogad.
