fina fina vän.

jag har världens finaste brev. jag brukar läsa det när jag är arg på verkligheten:

 

du lärde mig att vem som helst kan ta över världen, men det tror jag inte på. Jag tror att den värld vi lever i idag endast kan bli övertagen av en sprallig, glad, positiv tjej som aldrig kan bestämma sig när det gäller glassorter, hårfärger, ställen hon vill besöka, kläder, skor, frisyrer och allt vad det heter.

Hon som vill, kan och ska göra allt på samma gång, även om det bryter mot alla jordens lagar (exempelvist bygga ett palats av glass, som man kan bo i). Den enda tjejen som kan  ta över världen är hon som har gått igenom lite mer än de flesta, hon som (utan att veta det) förändrar folks liv genom sitt skratt, sin glädje, sin öppenhet, mystik och sina tankar.

Hon som de flesta önskar att de var. Britney Spears, Barack Obama, Coldplay, Buddah, Usaint Bolt, Håkan Hellström, Jesus och alla dem som har förändrat kommer att glömmas bort den dagen världen (och inte bara ssf, kfum, simhallen i Nora, Risbergska skolan, sjukhusen i Uppsala och örebro och allt det där) får träffa och lära känna dig.

Jag vet att varje människa är en liten sten i rymden, men enligt mig är du lite mer värdefull. Du är en diamant som för varje dag, varje intryck, varje upplevelse, varje ögonblick blir vackrare och vackrare på alla sätt.

tjejen som skrev brevet är en av de bästa jag känner. hon gör mig lycklig och vet alltid vad hon ska säga för att jag ska få tillbaka min kämparglädje och vilja ta över världen igen.
kärlek & pirr | | Kommentera

jag tror att jag tar över världen en sväng.

bilder | | Kommentera

jag.

jag är så rädd för hur folk ser mig. rädd för att de egentligen inte vill umgås med mig. rädd för att de bara är med mig för att vara snälla, precis som en skolfröken eller en mamma bara förklarar för barnet att teckningarna är fina. för att de måste, för att de inte vill göra barnet ledset, för att det är så man ska göra.

innerst inne vet jag att jag har många vänner. jag vet det. men samtidigt är det så svårt. så svårt att fatta varför de vill vara med mig. varför någon skulle vara intresserad av mitt liv. varför någon slkulle orka med mina humörssvägningar och varför någon överhuvudtaget vill höra mina åsikter.

jag är rädd att glömmas bort. att bli en i mängden. den där man glömmer att bjuda på fest till att börja med, och sen bara ignorerar med vilje. jag är rädd för att bli utbytt. att mina vänner ska inse att jag bara är... jag. att det ska lämna den mycket glorifierade bilden de har av mig och inse att jag ibland är väldigt grå och trist.

när folk träffas utan mig blir jag alldeles ledsen. det gör ont i mig. även om jag innerst inne vet att jag inte alltid behöver vara med. eller jag kanske tillochmed har tackat nej. det gör ändå ont i mig. jag är den svartsjukaste människan som finns. och jag behöver ständigt höra att jag är bra. att jag kan. att folk gillar mig.

jag är rädd att bara flyta med. är rädd att vara den som inte blir ihågkommen. är rädd att inte lämna avtryck. att inte ha ett tryggt fångstnät som skulle rädda mig om jag tappade greppet om livet. jag är rädd för att det inte ens skulle komma någon på min begravning, just för att jag inte kände någon.

en vän till mig förklarade igår att när man tänker på mig så tänker man på ett leende, på en person som är sprallig och som alltid har idéer, samtidigt som jag kan byta stämning på en sekund och vara den allvarliga som man kan anförtro sig åt.

såna saker får mig att ta ett andetag till och känna att jag vill fortsätta vara jag.
det som snurrar | | Kommentera
Upp