jag.

jag är så rädd för hur folk ser mig. rädd för att de egentligen inte vill umgås med mig. rädd för att de bara är med mig för att vara snälla, precis som en skolfröken eller en mamma bara förklarar för barnet att teckningarna är fina. för att de måste, för att de inte vill göra barnet ledset, för att det är så man ska göra.

innerst inne vet jag att jag har många vänner. jag vet det. men samtidigt är det så svårt. så svårt att fatta varför de vill vara med mig. varför någon skulle vara intresserad av mitt liv. varför någon slkulle orka med mina humörssvägningar och varför någon överhuvudtaget vill höra mina åsikter.

jag är rädd att glömmas bort. att bli en i mängden. den där man glömmer att bjuda på fest till att börja med, och sen bara ignorerar med vilje. jag är rädd för att bli utbytt. att mina vänner ska inse att jag bara är... jag. att det ska lämna den mycket glorifierade bilden de har av mig och inse att jag ibland är väldigt grå och trist.

när folk träffas utan mig blir jag alldeles ledsen. det gör ont i mig. även om jag innerst inne vet att jag inte alltid behöver vara med. eller jag kanske tillochmed har tackat nej. det gör ändå ont i mig. jag är den svartsjukaste människan som finns. och jag behöver ständigt höra att jag är bra. att jag kan. att folk gillar mig.

jag är rädd att bara flyta med. är rädd att vara den som inte blir ihågkommen. är rädd att inte lämna avtryck. att inte ha ett tryggt fångstnät som skulle rädda mig om jag tappade greppet om livet. jag är rädd för att det inte ens skulle komma någon på min begravning, just för att jag inte kände någon.

en vän till mig förklarade igår att när man tänker på mig så tänker man på ett leende, på en person som är sprallig och som alltid har idéer, samtidigt som jag kan byta stämning på en sekund och vara den allvarliga som man kan anförtro sig åt.

såna saker får mig att ta ett andetag till och känna att jag vill fortsätta vara jag.
det som snurrar | |
Upp