jag kommer på mig själv med att i smyg sakna skolan. sakna klassisarna och sakna den där äckliga pressen man hade på sig. pressen att prestera, att vara bäst. att lyckas. Jag fullkomligt hatade pressen när jag gick i skolan. kunde inte hantera det, orkade inte mellan alla sjukhusbesök och sjuka dagar hemma.
men nu i efterhand känner jag att jag saknar det där. är det inte underligt? jag jämförde det med att jobb i kökt på vässarö. den där pressen som man har den sista kvarten, kommer allti hinna bli klart tills vi ska börja servera maten? att pressa sig själv. känna stinget av panik och stress. springa ut med maten i sista sekund. sedan: öppna dörrarna. säga välkomna och tänka: puh! vi klarade det idag med.