marikacecilia - det finns inga regler men du väljer att lyda

det finns inga regler men du väljer att lyda

jag kryper sakta och motvilligt in i en bubbla. vi kan kalla den vässaröbubblan, för det är just vad det är. allt kretsar kring ön och mitt humör påverkas till 100% av mina medmänniskor. Det pendlar upp och ner och det slår mig att jag aldrig är själv. inte på riktigt. jag hinner inte med mina egna tankar utan att det ska finnas folk med i mitt huvud som per automatik även tar hand om mina tankar och problem.

Ibland funderar jag - frivilligt & ofrivilligt - på varför jag gör detta. Fyra veckor som gör att jag missar Livet. Eller? Vad är egentligen livet och vad är det jag konstant strävar efter att uppnå? kommer inte min livsutveckling nu att hoppa över 28 dagar?

Jag blundar för verkligheten och jag lever mitt låtsasliv här på ön. Här är det ingen som höjer på ögonbrynen och rynkar på pannan om jag bara går runt och gör: ingenting. men vad får jag själv ut av "vakna-lagamat-duscha-snackaskit-kvällsfika-sova"?

när jag kommer hem är det som att tiden har stått stilla i fyra veckor. eller, den har kontinuerligt flutit på medan jag själv har stått stilla. jag kommer på mig själv med att ständigt gå och vänta. jag väntar jämt och ständigt på att Livet - med stort L - ska börja.

åh herregud. jag älskar ön men jag hatar känslan av tillfredsställelse. det skrämmer mig. att vara nöjd. att ha uppnått sina mål innan man ens har hunnit sätta upp nya.