jornalistvännerna

Jag träffade mina gamla jornalistvänner en dag. Jag har ju läst jornalistik och det har de med. Och nu har vi alla slutat för att det inte riktigt var vår grej. Eller ja, Jessica hamnade ju på schibsted. Men det var oavsiktligt. Det var så himla fint att träffa dem. Sist vi sågs så gick vi alla i skolan och höll på med våra reportage. 

Det var krävande och så. Jobbigt att pressa fram ord på papper och bara tvingas till att prestera. Nej.
Nu sågs vi iallafall alla tre igen och vi åt mat och pratade om hurvida facebook styr våra liv och behovet om att uppdatera världen om vad man gör. Och det faktum att vi lever i en himla bubbla med en tro om att folk faktiskt bryr sig om att vi gör saker. Vi hann även med att avverka genus, cancer, sveriges sjukvårdssytem, det faktum att Adrienne snart får en liten bebis och att det inte är självklart för folk att släppa fram en höggravid mamma till sittplatsen på bussen.

På vägen hem stannade vi till vid Apollo där Adrienne jobbar och jag fick en Vagabond. Så himla trevligt med folk som delar intresset för läsande och skrivande. När vi var på pressbyrån kunde vi liksom inte låta bli att kolla in alla tidningar. konstatera att det är dyrt och kolla utbud. och jag insåg när vi pratade om våra gamla klasskompisar så längtade jag inte alls tillbaka. jag älskar att skriva och fota. men det är såna saker jag inte kan göra under press och ångest. går inte. jag gör det för att jag vill. och den känslan försvann där under mitt år på journalistik.

internatlivet / journalistlivet | | Kommentera

jag lever, jag lever, jag lever

jag hittade en solros som jag kände för att ge mina internatvänner.

ni vet. jag flänger fram och tillbaka. aldrig för länge på samma plats. egentligen är det idiotiskt att jag har en blogg. men samtidigt: det finns inga regler för det här med bloggande. jag skriver när jag vill. kan. känner för det.

på slutet har jag inte haft någon lust. jag har pluggat ett år journalistik. jag har skrivit och fotat hela dagarna. fått mina texter sönderanalyserade. fotat och redigerat och stått i mörkerrum. det har inte funnits någon energi över till det här.

ni vet. jag skriver inte med stor bokstav här. jag sätter punkt där jag vill och skriver ibland så långa meningar att man tappar bort sig efter hälften. så får man inte göra i reportage som ska publiceras i tidningar. där får det inte vara känslor och skönlitterärt och utsvävat och pastelligt. bara rakt och rätt och inte ett enda faktafel.

det jag vill säga: hej! jag lever! gör ni?
internatlivet / journalistlivet | | Kommentera

jag är ju bara 2o men jag har talang okej?

"du är bara 20 men du har talang. det kommer bli en bra journalist av dig. du kan skriva. du skruvar till det. på ett spännande sätt alltså. det är bra det här."

tack

någon som tror på mig. lite positiv respons. det behövs på en utbildning som bara handlar om att prestera, prestera och arbeta till 100%. aldrig en halvdan prestation. då kan man räkna med att få höra det när man sedan överanalyserar varandras reportage och projekt.

tack

positiv respons av den svåraste läraren - exakt när jag behövde det.

tack

men vet ni?
jag tänker ändå inte gå två år. jag tänker istället leva livet.
för som han sa: jag är ju bara 20 år. och jag har talang. jag tar det här sen.
först ska jag leva.
internatlivet / journalistlivet | | En kommentar
Upp