marikacecilia

i hela mitt liv har jag älskat vatten. fullkomligt älskat. när folk frågat när jag börjat simma kan jag sanningsenligt svara "jag har simmat sen jag var 3 månader". jag började på babysim då och sen slutade jag aldrig.

jag blev 12 år och började tävla. jag dedikerade hela mitt liv åt simhallen hemma i Nora. Den 24,5 meter långa bassängen med alldeles för varmt vatten för att det skulle vara optimalt. men vad spelade det för roll? andra klubbar satsade stenhårt på att sina simmare skulle bli med i sverige-eliten. jag minns på en tävling när jag hörde min värsta konkurent från klubben som ingen av oss gillade fråga sin tränare om hon fick äta en banan. i vår klubb åt vi på mcdonalds och hade ketchupkrig i pauserna. vi skrattade på träningarna, började varje pass med att hoppa från svikten och göra volter och sedan avslutade vi passet med att köra vattenpolo. däremellan var det simning på hög nivå men alltid med ett leende på läpparna.

vi var ett lag, jag och 3 tjejer till. det var vi, och så var det 4 killar som också de utgjorde ett lag. vi var tajta och vi umgicks jämt. och vi var bra, jävligt bra. Therese Ahlsammar sa en gång att en proffessor hade lärt henne två saker: att glida en millisekund längre tid under vattnet vid start och att behålla barnasinnet med en öppen nyfikenhet. vi satsade väldigt mycket på det senare.

Men det var inte lätt att bli tonåring och lägga så otroligt mycket tid på att simma. ska man som 14åring behöva bestämma om man vill satsa stenhårt på simningen eller om man vill hänga med i det sociala som utspelar sig i varje högstadieelevs liv?

"Flyter ut från bassängkanten efter att ha stannat klockan genom att simma enda in i kaklet. Drar av badmössan och doppar det varma huvudet under ytan och känner hur det kyler. Spottar ut lite vatten och kollar klockan och ser att jag måste vidare till eftermiddagsträningen"

Jag behövde aldrig välja om jag ville satsa till 110% på simningen eller om jag ville simma lite på fritiden och dessutom hinna med att ha ett vanligt tonårsliv. jag behövde aldrig välja. jag slapp. behövde inte svika någon. jag lämnade allt istället. jag fick cancer.

det var på ett helt vanligt simpass. det första i mitt liv som jag valde att bryta. mitt vänstra smalben var då 8 centimeter större i omkrets än mitt högra. jag hade känt smärta i fleraflera månader. min tränare beordrade mig att åka till sjukhuset: det kunde vara vätska i musklerna. det var inte bra. han hade fel; det var cancer. elakartad.

jag var 14 år och levde för att simma. jag var fjorton år, sa inte att simning var mitt fritidsintresse. nej, jag var en simmare och simning var min livsstil. för att lyckas måste man välja simning som livsstil. simmare tränar utan att blinka 12 pass i veckan. inga problem. jag var 14 år och inte längre simmare, jag levde inte längre för att simma. jag försökte hålla mig över ytan för att överhuvudtaget överleva.

nutid. jag är 20 år och har just tagit modet till mig att börja igen. våga släppa in det som låg mig varmast om hjärtat där under min tonårsperiod. jag har vågat släppa greppet om känslorna och trevar mig nu fram i en värld som jag förut kände utan och innan. jag testar mig fram. jag lär känna den igen, på ett plan är allt som förut. känslan finns kvar och lika så inställningen. men samtidigt är det en helt annan sak; nu 5 år senare tränar jag handikappsimning. jag simmar i klubben som jag förut avskydde och på banan bredvid mig simmar min föredetta värsta konkurent. sammanbiten och aldrig leende.

simning är en skonsam sport för kroppen, inte mycket skador. men däremot är det en stenhård och kall sport, psykningarna är extrema och stävan efter att bli bäst är stenhård. inom handikappsimningen är det raka motsatsen, där gläds man åt varandra och alla strävar efter att utvecklas. visst, strävan efter att bli bäst finns alltid, men nu med ett leende på läpparna. Att komma in i handikappidrottens värld är någonting jag är lycklig för att jag har gjort.

nu är jag snart en simmare igen. snart. jag jobbar mig in i den världen igen. jag har hunnit göra mig bekant med mina värsta konkurenter (tjejen som är 14 och som redan slagit ett par världsrekord tillexempel) och jag har hunnit ta ganska många medaljer. jag har insett att jag en en gång kommer att få chansen att våga lyckas och riskera att misslyckas. jag kommer få försöka vinna och på så sätt minska min rädsla för att förlora.

allt är möjligt, det kommer bara ta olika antal försök och omgivningens förväntningar är tecken på uppskattning. För barn är allt möjligt och det spelar ingen roll hur många gånger de trillar. De reser sig tills de kan stå och sedan gå. Det är det som skiljer vinnaren från förloraren. Vinnaren reser sig alltid en gång till.  Kom alltid ihåg de fyra F:n - Fast, Fun, Fit, Fuck it! (se till att vara vältränad och ha kul, men om det inte går: fuck it!)

Jag simmade SM nyss. Jag lyckades ta ett smguld och två smbrons. det var en otrolig känsla. jag - sara marika cecilia - tog ett smguld? aldrig i livet trodde jag att det skulle vara möjigt. aldrig. men det hände. jag gjorde det. i grenen som jag som frisksimmare var totalt värdelös i. Nu har jag ett SMguld i 100 meter bröstsim. idrott är svart eller vitt. du är aldrig snabbare än den som slår dig. oavsett vad du säger. just den dagen var det jag som var snabbst, oavsett vad förutsättningarna sade.

Egentligen är jag nog inte redo för de stora tävlingarna än. har inte vad som krävs för att åka på SM. För att vara en vinnare ska man kunna vara avslappnad både mentalt och fysiskt. Det handlar om att vara så pass förberedd att man slutar tänka, att man inte vet hur man kom över bassängen. Först när man kan släppa allt är man redo att bli bäst. Först när man kan vara stenhård. Täcka puckar med ansiktet och likt stålmannen klara allt. först då är man redo att satsa. redo att bli bäst.

det är jobbigt att komma tillbaka till en sport där man en gång var riktigt duktig. att börja om från början och få ett slag i magen när man inser att man inte minns när man gjorde så pass dåliga tider senast. att inse att jag nog aldig kommer att komma upp på den nivån jag en gång var, att jag har ett omöjligt mål att sträva efter. att hela tiden lära sig att acceptera att man är handikappad och hela tiden kämpa för att orka. både fysiskt och psykiskt. det är jobbigt att kastas in på elitnivå när man är otränad. det är jobbigt att komma igen, att bita ihop, gilla läget och simma enda in i kaklet.

men trötthet är en känsla, och känslor går över, min kärlek till simningen har däremot börjat växa igen.

jag har simmat mycket förut, men jag vill ha mer. Jag har simmat långt, men inte klart. Jag vill komma fram snabbare, än har jag inte slagit handen i kaklet för sista gången.