jag åker 15.15 bussen hem till min lägenhet. jag har gjort det de flesta gånger jag har åkt med bussen. en sak har inte slagit fel en enda gång. det är en liten tjej som går på skolan här i åre som väntar vid samma hållplats som jag. det är hon och jag. jag är 19. hon är 9. hon sjunger varje gång vi står där. kanske inte seciellt fint, men så där som barn sjunger. utan att bry sig ett dugg om någonting.
idag frågade hon om det var någon speciell sång jag ville höra. jag fågade vad hon gillade att sjunga mest? svensk pop svarade hon. vi beslutade tillsammans att hon borde sjunga lite krunis. det gjorde hon. tills bussen kom.
där på bussen satt hennes vänner. då slutade hon sjunga och började smsa istället. inget fel med att smsa. det hemska var att hela hennes attityd byttes ut. hon var inte längre nio, hon var mer fjorton. eller ja. det kanske var just nio hon var. nioåringar är kanske så.